Lid för konsten eller?

Ibland då jag ser soloartister vill jag bara gråta. Gråta över att de inte förstått det här med musiken, vad det egentligen är, utan ignorerar det hela och använder musiken som ett vapen för att bli bekräftade. Fredagens musik och talang föreläsning var en sådan gråtfärdig stund.

Jag satte mig på den blåa sammetsklädda stolen och lyssnade på tanten på scenen. hon talade om facebook. Om twitter. Om hur man ska nå ut till sina fans. Några män från radion hade tidigare fått förfrågningar om hur mycket man ska ljuga då man skickar promos. Damen bredvid mig loggade in på facebook en gång i kvarten, och uppdaterade sin twitter minst två gånger under en timme. Undrar vad som rörde sig i hennes huvud; vacker musik, eller hur hon skulle formulera sin nästa status så människor skulle gilla henne ännu mer?

Jag har oftast gillat band mer än soloartister, för det gör något tillsammans. De samlar på och delar en känsla och måste lyssna på varandra på scenen. Tyvärr har många, om än inte alla, soloartister fallit i uppmärksamhetsfällan, och tänker bara; jagjagjagjagjagjga, ska synas höras, vill du se en stjärna större än andra SE PÅ MEEEEEJ!!!!

Musik ska vara känsla. Musik ska vara att gråta tillsammans. Musik ska vara som på fredag kväll på ritz då munspels och gitarrpojken fick mig att nästan gråta av det vackra i hans america. Han fanns i hela salen, america var samma för oss alla, och i den stunden var alla som satt i salen ett enda andetag från himlen. Det mina vänner, det är musik. Att gratis, utan hämningar, ge av hela sig själv tills man ser blommor i ögonen på sin publik.

Därför gick jag hem och grät då jag tänkte på flickan som så bryskt frågade "nämeeen hääääj, åååh va fiin du e, har du fått min senaste singel, den är ju skitbra, spela den, köp den!" (hon kunde likagärna ha sagt ; hej jag är snygg, ge mig uppmärksamhet) Musik är automatiskt en källa till uppmärksamhet, men det kan inte berättiga till att höja sig till skyarna, bombadera folk på twitter, och utan att tänka på något annat än hur dagens facebookstatus ska få mest gillningar, vandra genom livet och kalla sig "proffessionell musiker"

Jag vet, jag överreagerar. Och visst, man måste göra reklam och skryta om sig, man SKA det, om man ska komma någon vart som konstnär, musiker. Men stämningen i salongen var tryckt, konkurrenterna hatade varandra, och de största artisterna trampade på de små, log lite överseende, men trampade på. Sån är inte den musiken jag fick lära mig att älska. Musik är att tänka på andra, känna empati och dö en smula. Musik är att stiga ut från sig själv, inte att spegla sig i diamanter.
Trackback
RSS 2.0