Dagens sköna
Låt!
Degiga ben på dagens morgonpass, men vad gör väl det om man kan njuta av bra musik!
Låtar som verkligen betyder nå't.
Ni vet ju dedär låtarna man alltid tänker på nåt speciellt då man hör. En person, en händelse, en dröm. De låtarna som berättar ens livs saga, inte alltid för att de är bra, utan främst för att man upplevt något med dem, för att texten lägger sig som en sten i hjärtat, eller får en att känna doften av stearinljus i unken sommarstuga. Här några av dem.
BLUE EYES
en person gav den här låten åt mej en gång :)
HURT
Ett minne från högstadiet. Den här är den enda som på riktigt ändrat mitt liv. Utan den, och till den kopplade händelser, hade livet varit annorlunda.
Ett minne från högstadiet. Den här är den enda som på riktigt ändrat mitt liv. Utan den, och till den kopplade händelser, hade livet varit annorlunda.
ALL THESE THINGS THAT I'VE DONE
behövs väl ingen närmare förklaring
LAZARUS
ger tårar i ögonen och bränner i hjärtat. På ett positivt sätt
Kent då de är som bäst
Det finns hundratusen människor som inverkar på livet, som betyder något, som är värda någonting, någon och nånstans. Det är ett vi, ett vi, tillsammans lång väg hem. (lyssna på Kent- ensam lång väg hem)
Du vet ingenting om mig- jag vet ingenting om dej.
Faktiskt.
Och det är sant!
Resan har börjat älskling. Jag kommer hem igen. Sakta men säkert kommer jag hem.
(och jag vet att jag är faktiskt inte är ensam den här gången, även om det är en lång väg hem)
Lid för konsten eller?
Ibland då jag ser soloartister vill jag bara gråta. Gråta över att de inte förstått det här med musiken, vad det egentligen är, utan ignorerar det hela och använder musiken som ett vapen för att bli bekräftade. Fredagens musik och talang föreläsning var en sådan gråtfärdig stund.
Jag satte mig på den blåa sammetsklädda stolen och lyssnade på tanten på scenen. hon talade om facebook. Om twitter. Om hur man ska nå ut till sina fans. Några män från radion hade tidigare fått förfrågningar om hur mycket man ska ljuga då man skickar promos. Damen bredvid mig loggade in på facebook en gång i kvarten, och uppdaterade sin twitter minst två gånger under en timme. Undrar vad som rörde sig i hennes huvud; vacker musik, eller hur hon skulle formulera sin nästa status så människor skulle gilla henne ännu mer?
Jag har oftast gillat band mer än soloartister, för det gör något tillsammans. De samlar på och delar en känsla och måste lyssna på varandra på scenen. Tyvärr har många, om än inte alla, soloartister fallit i uppmärksamhetsfällan, och tänker bara; jagjagjagjagjagjga, ska synas höras, vill du se en stjärna större än andra SE PÅ MEEEEEJ!!!!
Musik ska vara känsla. Musik ska vara att gråta tillsammans. Musik ska vara som på fredag kväll på ritz då munspels och gitarrpojken fick mig att nästan gråta av det vackra i hans america. Han fanns i hela salen, america var samma för oss alla, och i den stunden var alla som satt i salen ett enda andetag från himlen. Det mina vänner, det är musik. Att gratis, utan hämningar, ge av hela sig själv tills man ser blommor i ögonen på sin publik.
Därför gick jag hem och grät då jag tänkte på flickan som så bryskt frågade "nämeeen hääääj, åååh va fiin du e, har du fått min senaste singel, den är ju skitbra, spela den, köp den!" (hon kunde likagärna ha sagt ; hej jag är snygg, ge mig uppmärksamhet) Musik är automatiskt en källa till uppmärksamhet, men det kan inte berättiga till att höja sig till skyarna, bombadera folk på twitter, och utan att tänka på något annat än hur dagens facebookstatus ska få mest gillningar, vandra genom livet och kalla sig "proffessionell musiker"
Jag vet, jag överreagerar. Och visst, man måste göra reklam och skryta om sig, man SKA det, om man ska komma någon vart som konstnär, musiker. Men stämningen i salongen var tryckt, konkurrenterna hatade varandra, och de största artisterna trampade på de små, log lite överseende, men trampade på. Sån är inte den musiken jag fick lära mig att älska. Musik är att tänka på andra, känna empati och dö en smula. Musik är att stiga ut från sig själv, inte att spegla sig i diamanter.
Jag satte mig på den blåa sammetsklädda stolen och lyssnade på tanten på scenen. hon talade om facebook. Om twitter. Om hur man ska nå ut till sina fans. Några män från radion hade tidigare fått förfrågningar om hur mycket man ska ljuga då man skickar promos. Damen bredvid mig loggade in på facebook en gång i kvarten, och uppdaterade sin twitter minst två gånger under en timme. Undrar vad som rörde sig i hennes huvud; vacker musik, eller hur hon skulle formulera sin nästa status så människor skulle gilla henne ännu mer?
Jag har oftast gillat band mer än soloartister, för det gör något tillsammans. De samlar på och delar en känsla och måste lyssna på varandra på scenen. Tyvärr har många, om än inte alla, soloartister fallit i uppmärksamhetsfällan, och tänker bara; jagjagjagjagjagjga, ska synas höras, vill du se en stjärna större än andra SE PÅ MEEEEEJ!!!!
Musik ska vara känsla. Musik ska vara att gråta tillsammans. Musik ska vara som på fredag kväll på ritz då munspels och gitarrpojken fick mig att nästan gråta av det vackra i hans america. Han fanns i hela salen, america var samma för oss alla, och i den stunden var alla som satt i salen ett enda andetag från himlen. Det mina vänner, det är musik. Att gratis, utan hämningar, ge av hela sig själv tills man ser blommor i ögonen på sin publik.
Därför gick jag hem och grät då jag tänkte på flickan som så bryskt frågade "nämeeen hääääj, åååh va fiin du e, har du fått min senaste singel, den är ju skitbra, spela den, köp den!" (hon kunde likagärna ha sagt ; hej jag är snygg, ge mig uppmärksamhet) Musik är automatiskt en källa till uppmärksamhet, men det kan inte berättiga till att höja sig till skyarna, bombadera folk på twitter, och utan att tänka på något annat än hur dagens facebookstatus ska få mest gillningar, vandra genom livet och kalla sig "proffessionell musiker"
Jag vet, jag överreagerar. Och visst, man måste göra reklam och skryta om sig, man SKA det, om man ska komma någon vart som konstnär, musiker. Men stämningen i salongen var tryckt, konkurrenterna hatade varandra, och de största artisterna trampade på de små, log lite överseende, men trampade på. Sån är inte den musiken jag fick lära mig att älska. Musik är att tänka på andra, känna empati och dö en smula. Musik är att stiga ut från sig själv, inte att spegla sig i diamanter.
