thisishowitworks

Varje gång man går ur en tidsepok kan pan på något sätt utskilja ett mönster över hur folk ha levt, beroende på tidens anda, beroende på tillgångar, människors tankar, politik och all utveckling.

 

En intressant aspekt i detta är kvinnoidealet, som lustigt nog ändrar hela tiden. Just nu känns det som att idealet är att vara så sund och tränad som möjligt, enligt alla konstens regler. Är detta verkligen att vara kvinna, och när ska vi börja hylla personligheten, olikheten, våra kroppars lustar istället för ständig stress vi utsätter oss för?

 

Kontoll, tonad, hård, ren. De är de fyra ledorden som jag främst tycker representerar det som anses eftersträvansvärt idag. Visst är det bra att trenden går mot att följa med forskning och "hälsa" men samtidigt översållas bloggar med träningsstress och press, och inte det jag tycker vi borde hylla; kvinnligheten, lusten, omtanken, glädjen.

 

Det är nära till överdrift, och fast många klarar av att stå ifrån överdriften, lever andra på gränsen. Samtidigt som vi uppmanas att vara hälsosamma och ha kontroll, läggs det upp bilder på "normalt" godisätande "guiltypleasure" och dessa avsteg ses som att vara just det, avsteg.

 

Många är klara med vad det vill, vad deras kvinnokroppar kräver, andra har gått vilse i det komersiella träsket av produketer som säljs och spelar på vår vilja att följa med idealet. Ditt värde mäts i vad du gör, vad du äter, inte för den kvinna, eller man, du är. Från crossfitpasset till chiafröna, från sockerfria proteinbrownies till långlöpningen. Var är pirret i magen? Var är glöden i blicken? Kanske de som har det inte behöver visa det, eller finns de alls därute?

 

När världen fylls med hormonförvirrade tjejer, där sexlust inte talas om, när du blir slagen på fingrarna av de andra bloggarna då du stopper pekfingret i smörasken, där din kvinlighet mäts i antal magrutor, där fokuset är så mycket på vad du gör, och inte vad du känner, då blir jag mörkrädd.

Lite kallt och fuktigt, men massor av känsla. Dofter och en tanke om att vara lite mer fri än man egentligen trodde

 

Skorna som annars brukar sluta inne hundratals, tusentals sargade skor, är nu förevigt upplösta i ett regn av badstrandssand och nyklippt gräs. Tårna ler. Huvudet gungar med. 

 

Lite kallt, fuktigt, vått, och där är de. Ett förenade med jorden, fötterna. Och med ens går det som en pil, uppåt, uppåt, och gräset börjar växa in i oss.

 

För vi är bara som gräset. Mina fötter tillhör gräset.

Sätt 5 morgontrötta familjemedlemmar i en bil, utan frukost (och framförallt: utan kaffe!) och du får en total megakatastrof.

 

Morgonen är, som tidigare nämts, den bästa tiden på dagen (om du frågar mig) men under dessa förutsättningar, inget vidare. Hem från stugan innan sju på morgonen för att föräldrarna skulle iväg på jobbet, ledde till tredje världskriget. Vad handlade det världskriget om?

 

Skor som står på fel ställe, så man snubblar över dom

Väskor som ingen behagar hämta så att bilen kan backas in

Nyckeln till dörren som enbart pappa har som plötsligt är försvunnen i garaget

Väskor som ligger där de inte borde ligga och frustrerar.

 

Lustigt nog slutade kriget i ett (om än kallt) fredsslutande då kaffet hade hällts upp i muggarna, och jag cyklat iväg efter den obligatoriska bananen till närbutiken (kanske ett banan-och kaffeberoende ändå är bättre än rökberoende försöker jag intala mig!)

 

En Fett Bra Frukost, banan och grekisk yoghurt med frön i mängder, stekta ägg och mandelsmör. Sånt behövs för att orka genom jobbdagen! (Inte att förglömma, kaffe!)

 

Och plötsligt var det en rätt så bra morgon ändå. Tänk vad lite frukost kan göra!

 

Nästa stora projekt här efter en stunds paus blir inläggen

- att bröda eller inte bröda, hur sjutton bakar man gott glutenfritt bröd utan ansträngning?

- Mindfullness, varför tänker vi alltid framåt och bakåt, trots att syrenen doftar gott just nu?

- No pain, no gain. Skillnaden på träning och motion, och en sommar då träningen fick läggas på hyllan till förmån för leken.

- Michael Jackson fenomenet, att vara på topp konstant. På utsidan

- Fett Gott: vad hände egentligen i kroppen och huvudet då fett inte längre var djävulens påhitt?

Alla andras liv är mycket snygga, prydliga och välstrukurerade. Äsh, varför kan inte jag vara sån också?

 

Deras liv är sådär snygga, klara färger, svartvita, sepia
.

Rätt så städat sovrum verkar det som.

 

Då jag slänger min röda linsgrytegegga på tallriken, har deras klar färg, vackra avokadoskivor. Och ett basilikablad.

 

Mina koppar är udda. Nej det är inte meningen, nej det är inte snyggt. Deras är..... väl utvalda, hela, rena.

 

De ser fräsha ut efter en timmes hårt intervallpass på gymmet. Och glada, oftast. Jag är röd och sunkig, sur ibland för att det gick åt pipsvängen med den träningen.

 

Deras äppel är fint uppskivat på en tallrik, med mandelspån och jordnötssmör. Min tallrikar är smutsiga, och jag slevar jordnötssmör ur burken (i smyg)

 

deras kvällspromenader är kantade av underbar solnedgång, nästan varje gång tror jag. Min är kantad av hundbajs under skon jag trampade på. Min matta med för den delen, eftersom jag inte insåg misstaget förrän jag tagit av mig skorna.

 

Men vafan? Är deras liv verkligen som det ser ut på fotona, på bloggarna? Äter de aldrig bajsfärgad köttfärssås? Vaknar de aldrig finniga som fan? Städar de varje dag? Svettas de inte ett dugg? Och varför sjutton tar aldrig deras batterier slut på telefonen då de är på gymmet, så vi slipper se hur glada de är efter 500 hopp med hopprep?

 

 

'Näe vad sjutton. Snälla, ge mig en bloggare som visar det riktiga, tråkiga, underbart vackra och fula livet som är livet på riktigt. Varken förfinat eller förfulat. För jag tror verkligen inte att deras äppelskivor blir godare av att liga o chklegga på en pittoresk ikeatallrik med det ekologiska jordnötssmöret. Sorry.....

Förra veckan blev det inte så mycket dkrivet, vilket berodde på att vi flyttade. Flytten i sig höll på att sluta i en mjölksyrekatastrof, eftersom hissen i huset vi skulle flytta pajade. Vi bor alltså på sjunde våningen. Efter sju varvs springande med lådor i trappan kom mjölksyran, och i köket stod jag med gråten i halsen, stoppade i mig torkade aprikoser för brinnkära livet och tänkte att "fanfanfan, dethär kommer ALDRIG gå!!!!" Jag tror inte det skulle ha gått heller. Som tur kom fixaregubbarna just då och fixade hissen på 5 minuter TACK!

 

Men, en liten slutsats av att flytta blev vad äckligt mycket saker man äger!

 

Trots att jag köper nya kläder max två gånger i året (senaste jag köpte var en tröja på julrean, och innan dess en klänning i maj förra året), svämmar skåpet över med plagg från flera år tillbaka som används då och då, och inte går att slänga, helt enkelt. Och böcker, vad sjutton ska man med dem till?

 

Jag hade tänkt vårshoppa nya kläder, men nu inser jag bara hur onödigt det är, med skåpen fulla. Varför är vi västerlänningar så prylgalna? Behöver jag faktiskt 5 olika ljusstaksserier, bara för att de är "så söta"? Behöver jag 2 olika vinterjackor, 3 par svarta byxor, och 5 olika koftotr?

 

Sanningen är nej. Men ändå....

 

Vi är väl ett samlarfolk! Problemet är bara att våga ge bort/sälja/slänga. Och göra detta UTAN att köpa nytt. Det är ju bara att lura sig själv!

 

Tänk om alla hade bara så mycket de exakt behövde. Ett par vardagsbyxor, ett par finbyxor (av god kvalité, som man skötte om) En friluftsjacka, en vinterjacka, en höstjacka. Ett par stövlar, ett par vinterkängor, ett par klackskor ett par sommarskor. Ett par toppar och linnen. En kofta. En tröja. En festklänning-kort, en festklänning-lång. En kjol och en skjorta. Kanske en pyamas.

 

That's it. Men hur många är det som klarar det, egentligen?

Wihuu, ÄNTLIGEN vinterOS! Jag har längtat, väntat, speciellt på damernas skidlopp (både individuella och stafetter)

Men... plötsligt står jag inför ett etiskt problem. Vi har alla igen förkräckts över hur exempelvis arbetarna på OS inte får någon lön, hur vanliga människor blir bortkörda, misshandlade, allt för att hålla uppe en vacker fasad (kolla på uppdrag gransknings program om OS)

 

Min pojkvän frågade om jag verkligen tänkte titta på OS trots att jag tycker det är fel och omänskligt att spelen är uppbyggda på sånt sätt som de är (om rapporteringen om allt det oetiska bemötandet av ex. arbetare, stämmer) Hur kan jag egentligen rättfärdiga det. Hur kan NI rättfärdiga det?

 

Jag svarade att det väl är självklart att jag kollar på OS, jag älskar ju sport!
 Hans svar var då att jämföra det med att jag ex. inte vill köpa mat som är producerat på sånt sätt att människor far illa, att jag inte vill äta så mycket kött för naturens skull. Det är också val som står på en liknande grund.

 

Så tänk om jag kunde titta på samma sportgränar, men endast tävlingar som står på en bra etisk grund?

 

Nåt att fundera på....

 

Tänker ni kolla på OS?

Åter en av de klassiska frågeställningarna. Vad är egentligen normalt? Frågor om "hur gör du", "hur borde man göra", "hur ska jag göra"

 

Vad som är normalt kan man ju klassa på olika sätt, men oftast blir det väl ett sorts medeltal av vad alla människor gör. Betyder detta att alla människor borde göra likadant? Ska man verkligen sträva efter att vara normal?

 

Låt oss ta ett exempel: en normal människa tränar 3 ggr i vekcan. OK. Detta säger däremot inget om hur den människan mår, eller vad den gör i övrigt. Sover denna människa "normallänge", festar den "normalmycket"? Tänk om ingen egentligen gör som det som klassas som normalt, utan medelvärdet bara blivit så, eftersom de flesta är extrema åt olika håll?

 

Vi människor har en tendens att jämföra oss med varandra. Jag gör det också, eftersom det känns tryggt och bra! Men om sanningen ska fram är det väl ganska dumt egentligen, eftersom alla faktorer borde jämföras, och inte bara en, för att få kalkylen att gå ihop (om vi exempelvis talar om kost och träning, eller läxläsning och skolresultat). Du kan inte bara fråga hur mycket det är normalt att läsa på läxor, du måste också fråga dig vad dessa "normala" människor gör utöver detta.

 

Klassikern: vad är en "normalportion".

En normalportion för vem? För en flicka i 20 års åldern? Tränar hon? Går hon i skola? Hur lång är hon? Är hon vegetarian? Gillar hon mackor? Bakar hon kakor, spelar hon biljard, talar hon mycket i telefon, borstar hon tänderna, talar hon skitbakomryggen,harhonnågotvettikroppenöverhuvudTAGET?????????

 

 

Vad som är lättare att säga ar ju vad som är normalt för just DEJ.

 

Men visst kan det vara bra att ibland jämföra sig med andra litegrann! Varför får jag bara underkänt i alla prov, då alla andra får godkaänt? Jo för de läser sina läxor, det gör inte jag....

 

 

Ni fattar grejen! Visst kan man jämföra sig, men tycker ni verkligen det är eftersträvansvärt att vara "normal"? Hur kan något som ingen är (vilket jag ju nyss diskuterat) vara att vara normal?

 

Vad är eran åsikt?

 

 

 

-

 

Är du också en av dem? Jag är det i alla fall.

 

En av de människor som oftast (inte alltid) glömmer bort här och nu. Detta fenomen är en klassiker, speciellt bland folk som studerar hårt, jobbar hårt, tänker hårt, tränar hårt, lever hårt, umgås hårt eller kämpar hårt för något framtida mål över huvud taget.

 

I morse när jag vaknade valde jag att ligga och känna efter lite mer än vanligt. Trötta ben. Trötta ögon. Skippade gymmet, och läste en bok innan föreläsningarna började istället.

 

Resten av dagen har också fått gå i medvetandets tecken. Ett lyckat, långsamt glutenfritt brödbak. Lugn och noggrann läsning. Och framförallt, skippa all planering av resten av livet, och ingen träning denna dag för att uppnå ett så stort lugn som möjligt.

 

Som yoga. Namaste

"I hope you're going to edit this stuff. I don't want to sound like a senile, self-pitying chick babbling on and on about her days of glory"

- Janis Joplin

"Don't compromise yourself. You are all you've got"

Världens KANSKE mest uttjatade bloggtema om man vill försöka verka djup, smart och livsmedveten. Därför är jag tvungen att göra en topp tia åt eder kära venner, för att leva upp till mitt rykte som blogguru! (Här behövs dock ofta en bild, den kanske kommer...)

Ibland då jag ser soloartister vill jag bara gråta. Gråta över att de inte förstått det här med musiken, vad det egentligen är, utan ignorerar det hela och använder musiken som ett vapen för att bli bekräftade. Fredagens musik och talang föreläsning var en sådan gråtfärdig stund.

Jag satte mig på den blåa sammetsklädda stolen och lyssnade på tanten på scenen. hon talade om facebook. Om twitter. Om hur man ska nå ut till sina fans. Några män från radion hade tidigare fått förfrågningar om hur mycket man ska ljuga då man skickar promos. Damen bredvid mig loggade in på facebook en gång i kvarten, och uppdaterade sin twitter minst två gånger under en timme. Undrar vad som rörde sig i hennes huvud; vacker musik, eller hur hon skulle formulera sin nästa status så människor skulle gilla henne ännu mer?

Jag har oftast gillat band mer än soloartister, för det gör något tillsammans. De samlar på och delar en känsla och måste lyssna på varandra på scenen. Tyvärr har många, om än inte alla, soloartister fallit i uppmärksamhetsfällan, och tänker bara; jagjagjagjagjagjga, ska synas höras, vill du se en stjärna större än andra SE PÅ MEEEEEJ!!!!

Musik ska vara känsla. Musik ska vara att gråta tillsammans. Musik ska vara som på fredag kväll på ritz då munspels och gitarrpojken fick mig att nästan gråta av det vackra i hans america. Han fanns i hela salen, america var samma för oss alla, och i den stunden var alla som satt i salen ett enda andetag från himlen. Det mina vänner, det är musik. Att gratis, utan hämningar, ge av hela sig själv tills man ser blommor i ögonen på sin publik.

Därför gick jag hem och grät då jag tänkte på flickan som så bryskt frågade "nämeeen hääääj, åååh va fiin du e, har du fått min senaste singel, den är ju skitbra, spela den, köp den!" (hon kunde likagärna ha sagt ; hej jag är snygg, ge mig uppmärksamhet) Musik är automatiskt en källa till uppmärksamhet, men det kan inte berättiga till att höja sig till skyarna, bombadera folk på twitter, och utan att tänka på något annat än hur dagens facebookstatus ska få mest gillningar, vandra genom livet och kalla sig "proffessionell musiker"

Jag vet, jag överreagerar. Och visst, man måste göra reklam och skryta om sig, man SKA det, om man ska komma någon vart som konstnär, musiker. Men stämningen i salongen var tryckt, konkurrenterna hatade varandra, och de största artisterna trampade på de små, log lite överseende, men trampade på. Sån är inte den musiken jag fick lära mig att älska. Musik är att tänka på andra, känna empati och dö en smula. Musik är att stiga ut från sig själv, inte att spegla sig i diamanter.